Att välja på två saker där båda två tilltalar och är lika intressanta att uppleva. Vad är det som då avgör. Om man vill se en hyllad musikal eller gå och se ett bra rockband man under långt tid gillat och vill se. Rockbandet säger ni säkert eftersom musikalen går under en längre tid och har fler föreställningar.

Visst ligger det lite i de tankesättet, men om denna musikal bara gör ett stopp vägen precis som rockbandet. Denna blandning av musikalisk kultur där man är involverad i båda typerna då är det svårt att ta något bra beslut för oavsett vad det blir ångrar man nog att man inte valde det andra.

Nu när det inte går och man har ingen möjlighet att välja och dessa två intressanta bitarna står i relation mot varandra. Vad väljer jag då. För att inte gå omkring och ångra sig att man missat det ena och sett det andra väljer jag nog att avstå båda två. Samvetet mår nog bäst då eftersom man då inte vet vilken som var bättre än den andra.

En som jag vill lyfta fram här idag är Hugo Alfvén. En framgångsrik tonsättare och duktig körsångare som blev en av våra främsta förgrundsgestalter inom musiken. Redan som ung tonåring utvecklade han sina musikaliska kunskaper som violinist i hovkapellet. Genom att träna i timmar varje dag på operabiblioteket lärde han sig som väldigt ung att behärska kontrapunkten och hur en orkester fungerade på ett utomordentligt sätt.

24 år skrev han sin första symfoni som gick i f-moll och med en positiv kritik från alla typer av människor la han där grunden för all framgångsrik produktion. En ny stjärna hade tänts inom den klassiska musiken. Han levde ett långt och innehållsrikt liv och reste runt över hela världen tyvärr kunde han inte hushålla med de pengar han tjänade och hamnade ofta i ekonomiska svårigheter.

1960 då han dog i en hjärnblödning 88 år gammal. Han var gift vid tre tillfällen och fick en dotter Margita Alfvén som dog två år senare endast 57 år gammal.

Paradise Hotel måste väl ändå anses som ett av vår tids stora kulturskatter. Detta säger en känd svensk film och tv kännare Dr.Hans Pettersson när vi träffas för en interjvu på ett litet cafe på götgatan i Stockholm.

Vi disskuterar kultur dom senaste trederna inom film,musik, teater och kultur på ett bredare spektrum.  Hans som han vill att jag kallar honom påstår att massorna aldrig kommer tillbaka till dramaten utan snarare stannar hemma framför tvn.

- Det är där den riktiga dramatiken utspelar sig på Paradise Hotel där händer det som vi kallar inom branchen ”hippt”.

Där möts dom riktiga människorna möts, ett lysande exempel på äkta drama som slår shakespeare på fingrarna. Spänningen blir olidlig och detta är något som vi alla kan relatera till.

Kärlek och otrohet mellan par som bara känt varandra i två timmar. Detta känns otroligt aktuellt till skillnad från män i tights som babblar på obegriplig högtravande prosa.

När vi lämnar cafet har jag kvar Dr.Pettersson ord i mitt inre.  Jag kan inte sluta tänka på alla statliga anslag till den ”gamla kulturen”  som vår generation inte egentligen ens känner till och förknippar med gamla minkpälsar och malkulor.  Framför den nya urvattnade Nya kulturen.

För att spinna vidare lite på gårdagens tema så vill jag skriva lite om det som gjordes tidigare. Jag och min fru satt och tittade på ”Scener ur ett äktenskap” för lite över en vecka sedan. Jag har sett den många gånger, och varje gång hittar jag nya vinklar, nyanser, känslor m.m

Liv Ullman och Erland Josephsson gör i mitt tycke sina absolut bästa rolltolkningar i sina karriärer. Dem spelar ut hela registret och lyckas förmedla känslorna till betraktaren. Dom berör och väcker tankar! Hur ofta ser man det i produktioner från nutid? Det handlar med om häftiga effekter, hur bra skådespelaren/skådespelerskan ser ut i så lite som möjligt. Det handlar mer om image än om att väcka just tankar och känslor.

Väldigt sällan hittar jag något som är värt tittandet!

Det var ganska så intressant att följa rättegången mot Anna Odell efter hennes ”videoinstallation”. Aldrig tidigare har jag upplevt en så unison kritik mot det svenska rättssamhället från den så kallade kultureliten! Det var justitiemord, attack mot konstnärerna över lag osv.

Min fråga är, ska konst och konstnärer få stå över lagen? Ska man inte behöva följa lagen bara för att man kallar det ”installation”? Jag håller med om att konst ska väcka debatt och intresse för sakfrågor, men jag tycker att den ska hålla sig inom lagens ramar!

Jag läste också i samma veva att rektorn på konstfack inte tyckte att den ”konstnär” som förstörde tunnelbanevagnar hade gjort något fel. Hade jag och två polare sprungit runt med en camcorder, slagit ut rutor och klottrat hade vi blivit åtalade för det!